Jag är en fånge innuti min kropp

Jag har ingen framtid, inget liv, ingen förväntan.
Jag vill bara resa till Nangijala för jag orkar inte med ett liv fångad i sjukvårdens klor längre.
Jag är inte mig själv o kommer aldrig att finna tillbaka till verklighetens Ämeli igen, allt är för tydligt. - Jag kommer att dö av min sjukdom.
Egentligen dog jag för sex år sedan när beskeden bara blev tyngre o tyngre, ingenting blev sig likt. Men att ett liv på sjukhus väntade mig hade jag ingen aning om. Jag kommer aldrig att få tillbaka friheten, friheten att kunna göra vad man vill när man vill. Jag kan aldrig planera något för att jag jämt är sjuk, jag är isolerad i en cell där ljuset inte längre kan tränga sig i mellan.
Jag visar inte att jag är ledsen, men iombords gråter jag hela tiden. Hela 2009 har bara varit infektioner hela 3 blodförgiftningar därav en var så allvarlig att den kunnat ta mitt liv. Jag ville inget hellre men världen tog mig tillbaka frn dödsbädden. Det var så otroligt smärtsamt, alla lederna var fulla med tjockt och inflammerat blod så varje omgång i blodomloppet blev en smärtsam process, hade ont i alla kroppens ben. Kändes som att benen skulle brtytas av när blodet passerade, jag ville bara bort. Jag ville till Nangijala o jag hoppades varje gång när jag blinkade att när jag öppnade ögonen igen så skulle jag vara där i paradisets kronjuvel bland morfar o självaste Asrid Lindgren. Men nu är jag här i 2009:s verklighet där jag lever på lånad tid. När jag föddes så var det nog det värsta som kunde hända, mitt liv är en nitlott där varje dag är ett nytt helvete. Jag hatar att jag är jag. Jag vill inte mer nu, jag är ingen leksak där allt är så enkelt som en knapptryckning för att den ska fungera. Nä, jag tänker inte kämpa mer nu när allt verkligen är så som det är. Jag kommer att lida varje dag ända fram tills den dagen är kommen att jag lämnar världen. Jag kommer inte att föra familjen vidare.