Jag skulle kunna dö för då.

Idag var det en "se tillbaka i tiden dag".
Mycket gåshud. Många tårar.
Jag vill bara tillbaka till det tidsperspektivet och utveckla den.
Jag vill lämna idag och morgondagen bakom mig och bara fokusera på då.
Jag vill dit, jag gör allt för att få uppleva den ljuvheten igen.
Men det kommer aldrig att gå. Jag vet det. Jag känner det. Det går inte.

Då när jag var duktig.
Då när jag kallade mig själv för bra.
Då när jag levde som lycklig.
Då när allt gick som en räls.

-Ta mig dit.

slutet blir aldrig gott

Hur ska det nu gå?
Vad ska man göra?
Varför går ingenting bra?
Varför all tortyr?
Varför vill ingen o inget samarbeta?
Varför besöksförbud?
Varför ingen dator?
Varför all ensamhet?
Varför allt mörker?
Varför finns jag ens kvar?
Varför, varför?

Det enda bra var var mitt natts fina dröm. Natten i sig var hemsk, ingen sömn, massa pain. Ont. Ont. Ont. Men drömmen var ljuv o jag vaknade mitt i det alldeles underbara. Jag vill tillbaka in i den drömmen igen!


Sanningens grova klor tog tag i mig igen. Det går inte o ljuga o låtsas. Allt är väl avslöjat o urklämt från mitt inre nu. Men vad o vem? Hur o när? Ska det eller inte?

Jag vet inte. Jag är här men ändå inte. Jag vill inte.

Jaha.

Varför säg mig bara varför? Varför kraschar allting likt en seriekrock? Varför drar han in mig i sina långa klor? Varför får inte min vilja träda fram? Varför är jag styrd av ett monster?

Efter en underbar helg med min Elin. En helg utav röd kärlek. Utav rosa moln. När hon åkte kom Lucifer o tog mig igen. Ensamheten svider. Den tynger ned mitt hjärta. Min andra sänghalva är åter tom. Ingenting fungerar utan dig. Vi är menade för varandra. Du är den som får mig att leva kvar i denna ondskefulla värld.

Jag hatar att dörren är stängd för alltid. Stängd men ändå öppen för han som kan träda fram var som helst, när som helst. Stängd men ändå öppen för tortyr. Stängd men åter öppen för mitt äckliga plåster, svansen som inte låter mig vara. Det finns ingenting att hämta här. Ensam är jag ingen alls, med min andra hälft är jag mäktigast i världen när vi står o kollar ned på mörkret från våra ljuva rosa moln. Stolta står vi hand i hand, lyckans fågel besökte mig, kroppen kändes bara helt magisk. Det är stjärnmagins förtjänst.

Men vad händer nu?

I believe - in everything I see, every
second is a miracle for me
I believe - after sunshine comes the
rain, and when it's pouring down
the only thing I feel is pain
I walk alone through shapeless dreams
my only home is the wasteland that I cross
I close the door and turn the key
those days of joy are barely memories
Now when you're gone, your star will
shine on, wont you shine for me

Vill du komma på kafferep Lucifer?

Jag vill bara spy ut alla orden som nu torterar. Jag har ingen andra släkthalva så är det, kan ni acceptera? Marie o lilla Elin tillhör min sida inte den andra onda som ligger i fas med Lucifer själv. Fy fan för er hemska som tror att ni bara kan rusa in och leka happy family nu 15 år senare när det aldrig ens har varit så innan. Hur kan man tror något sånt egentligen? Så nu passar det att "bry" sig bara för att mitt liv är uttryckt på papper helt plötsligt? En hemsk tanke eftersom på det pappret står mitt hjärtas alla inre hemligheter, som ni nu fått läsa. Saker som jag knappt vågar säga till dem jag litar på och nu ska främlingar ta del av dem också. Vart är världen på väg egentligen? Enligt de lärda så är det deras plikt att hela "familjen" ska ta del av meningarna trots att en "familj" inte existerar. Är det verkligen en plikt att vika ut sitt offer inför främlingar sådär? Är det en plikt att få en person att bli så utelämnad? Är det verkligen en hälsosam plikt? Hur fan kan en plikt vara att skada en person mer än vad som redan skett? De bestämmelser som jag tydligen ska lita på, ska ty mig till, hur ska jag lyckas med det när hela världen nu vet mitt inres låsta punkter? Ni tog nyckeln o slängde iväg den. Sedan bräckte ni upp låset med en kofot. Nu är jag lämnad åt den andra halvan. Kan lika gärna bjuda in Lucifer på kaffe, allt är ändå redan skett så varför inte göra det med stil?

Hej då världen.

Nu vill jag inte mer. Jag vill ta förväl nu, min kropp klarar inte av dess smärta. Konturen har vunnit, kan ingen annat än att erkänna hans övertag. Jag är maktlös. Jag är chanslös. Jag är misslyckad. Jag är inte värd ett liv.

Stig Voldermort Drake

Han är fullständig. Han är färdig.



Jag hatar de momenten som får mitt inre att krascha. Jag hatar att jag ständigt måste uppleva dess hemskheter i vaket tillstånd, vill bara få komma bort till den trygga dimman. Vill få ur mig hemskhetens vidunder, hemskhetens svarta får som en gång var vitt. Jag vill raka av fåret sin svarta ull som bara är ett evigt mörker, vill ta rakapparaten och raka av tills det sista strået är borta. Har jag tur är det en fin vit fluffig ull som återuppstår på fårets kropp, men varför skulle jag får dess lycka? Varför skulle min vardag få vara en glänsande diamant när mina handlingar alltid är så onda? Varför skulle jag förtjäna dess goda kaka som alla i världen utom jag får smaka? Anledningarna är lika med noll precis som mitt inres glädjerop. Monstret existerar, mer levande än någonsin. Mer aggresivt än förr. Men jag förtjänar det.

Sidolöst fnask som borde brännas på bål

Har en väldigt jobbig period just nu. Sömnen som sviker. Minnet som sviker. Orken som dödar mitt inre som i sin tur gör mig så otroligt sårbar. Då är allt som jag äntligen kommit över börjat tränga sig in i mig igen. Men hur mycket jag än försöker att trycka på här på dårhuset att om det går längre så är jag snart tillbaka på ruta noll igen vilket innerbär att jag ständigt bär på en utmattande känsla inom mig. En förtärande känsla som sitter i märgen, den bränner ut min kropp till den sista energidroppen kläms ur mig. För ungefär ett år sedan hände samma sak. Jag gick i skolan. Sämnen terroriserade. Humöret dalade från tå till topp på ett ögonblick. Min hemsituation blev värre än värst, en sfär som jag aldrig trodde kunde gå så långt ned på helvetesskalan. Läxorna lades på hög. Ångesten ökade radikalt. Jag mådde skit rent ut sagt på ful svenska. Läkarna gjorde ingenting. De lyssnade inte. De brydde sig inte. De ringde aldrig tillbaka på mina samtal. De lämnade mig åt konturen alldeles ensam, utan stöd, utan medkänsla att bry sig. När jag sedan ännu lite mer blev sämre, eller lite och lite, jag blev faktiskt väldigt rädd. Jag var rädd för mig själv, jag visste inte vad jag sysslade med. Jag visste knappt vart jag befann mig, inte vad jag hade sagt, inte vad min dag hade innehållit för händelser mer än de som terroriserat mitt inre. En inre misshandel av han. Den äckliga kontur. Mina dagar blev mörkare och mörkare trots att dagen i verkligheten kunde vara solig, men i min bubbla som jag bodde i var allting svart. Natten blev aldrig dag. Jag var inte jag. Jag vet inte vem jag var eller vem jag är, allting var bara ett grumligt helvete. Ett regnmoln som ständigt följde min skugga, som ständigt befann sig ovanför mitt huvud, det öste ned iskalla droppar som landade på min överkropp. Jag var dyngblöt och emellanåt kunde även en blixt avfyras. Jag var borta. Jag var död till det yttre. Jag var onåbar. Jag var ett äckligt fnask som bara skulle brännas på bål. Jag tror nog att jag innerst inne nånstans är en häxa. Jag kan inte utföra magi men jag tror ändå att jag är en häxa. Då borde jag ju brännas på bål. BRÄNN MIG TILL VARBORG. Jag det vandrade måndagsexemplaret som är född en tisdag med det lilla gråa molnet över mig, det är jag det. Ni känner igen mig på min unkna doft. Doften av död. Doften av förräderi. doften av misslyckande.

Perioden som nu träder fram igen återupprepar sig själv. Historien om misslyckande. Hitorien om omåtgående lögner. Historien om smärta. Historíen om mitt inre. Jag vill inte hamna där så utsatt av allt och alla igen men är så rädd för att jag nu är på väg dit igen. Stigen drar tag i mina ben som inte kan motstå dens spår att följa. Fötterna dras med likt magneter. Jag hatar att vara den lilla sårbara i det stora valet. Valet som egentligen ska vara upp till en själv som individ, men min kropp är alldeles för svag för att få välja. Konturen tar över mig. Jag är som sagt endast ett skal som ser ut som ett jag. Men i själva verket är jag en piratkopia där Lucifers soldater sitter inuti mitt skal och styr "mig" likt en leksak. En radiostyrd bil. Jag är alltså en radiostyrd bil i detta nu, men det är ju inte jag. Men var är jag då? Jo jag finns bland Lucifers portföljer, nere längst ned i hans arkiv. Nedkrymt till ett bärbart litet dockformat inte större än en nagel. Nedkrymt bland en massa mappar är man instängd under en gigantisk hög med andra liv som han och hans soldater har tagit över. Liv som de leker mamma, pappa, barn med. Liv som de kallar sina egna. Liven som de endast vill ha för att ge dem själva högre status. Så funkar det och jag är ett av deras offer. Jag hatar historiens upprepande, men kan inte göra någonting åt dens nya överraskningar när ingen vill stå vid min sida.

Risgt rosig

Nu har de två långa månaderna av väntan äntligen passerat :) Idag så har jag bytt min piercing, från en gråsilvrig stav till en svart ring. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Nu är det bara mina dreads som fattas sen är jag fullt förnyad, aller ja nått i den stilen i alla fall. Är så satans trött på allting nu. Mitt hår som är en mardröm o mitt ansikte som liknar lord voldemorts. Jag gillar inte att vara jag. Dagen idag har varit skaplig, rolig dag trots tråkig religion som idag fick besök av en präst. Det låter inte så uppmuntrande men han var verkligen häftig, han var en rebell inom prästernas värld! Jag gillade honom, hans tänk var väldigt likt mitt egna vilket var lite skrämmande. Men hans inre berättelse som han förde fram på fina ord var väldigt poetsik i sitt djup. Jag blev imponerad. LIX JAG IMPONERAD AV EN PRÄST, va fan? HA inte likt mig. Sen var det svenskan som var rolig som vanligt. Jag bara älskar min svensklärare Jonas, han är så underbart flummig som gör att allt vi gör blir roligt! Dagens ämne var retorik. Ett litet improvisitationstal per person som skulle ske helt utan förberedelse. Man fick en lapp och man skulle helt spontant bara ställa sig upp och börja framföra sin åsikt kring lappens ämne. På min lapp stod det TID, läskigt eftersom jag jämt och ständigt funderar kring tiden och dess innebörd. Samtidigt som tiden kan vara bra så är den även min värsta fiende, så tillfälligheten idag kändes inte direkt tillfällig utan mer som ödet igen. Okej inget direkt viktigt men kände ändå att det var meningen att det var jag som skulle få den lappen. Så jag ställde mig snällt upp från stolen och började att prata om min uppfattning och tycke till TID. Det gick faktiskt bra. Enda sedan jag var 7 år så har jag haft enorm skräck för att prata inför publik, men idag och sen jag började här på einar så känns det precis som om jag aldrig hade gjort något annat. Så efter 8 års scenskräck så gillar jag helt plötsligt att prata inför publik. Utan övning eller någonting, allting kom bara som en överraskning. Känns helt naturligt nu liksom. Nu vill jag bara göra min röst ännu mer hörd!...Men jag är för rädd för det.

Dagens eftermiddag var dryg och min lucifer var stygg mot mig. Efter att återigen försökt döda mina tarmar så lyder herren ändå inte mina ord. Han gör allt bara för att jävlas säkert. Är 100 på det. Varför skulle han låta mig få vara glad? Varför skulle han någonsin låta mig vara smärtfri? Varför skulle han ge mig chansen att finna livets lycka? Nä, varför skulle han riskera någonting sådant när han alltid kan trycka ned mig och bara tränga sig in inom mig och förtära. Det skulle han aldrig våga. Han håller mig i ett järngrepp som jag är för svag för att släppa taget om ensam. Jag behöver någon som kan krama mig så att han kvävs. Jag behöver närheten så att hans spökspanare kan blåsas bort av kärlekens vindar som vackert viner inom en. Det är vad jag behöver.