Känns onödigt

När den dagen är förbi vad ska man beundra sedan?
När längtan är över, vad ska man ha i tankarna då som är ljuvligt?
När vet man när nästa fina moment uppges?
Jag vill ta min längtan i handen och enas med den, jag vill även få den att påverka tiden samtidigt som jag vill ha den mysiga känslan i magen hela tiden. Hur ska man göra med allt som slår knut på mig så tanken endast blir en stor röra? Jag har inga svar.

Dåliga vanor men ändå en av de fina dagarna

Idag var en bra dag. Känner mig väldigt duktig.
Dagen började med att man som vanligt vaknade av tokångest och läskig panik, jag hörde konstiga ljud och mycket riktigt så var det telefonen som ringde. Sjuksköterskan på andra sidan luren väkte mig. Jag mådde ganska bra men matmonstrena tog tag om min hals och tryckte till så att magen exploderade. Allt innehåll kom som vanligt upp och min kropp blev ännu mer sönderslagen än förut. Det lilla jag försökte stoppa i mig via munnen envisades med att komma ut igen. Jag vet inte vart det här ska sluta. Men trots en jobbig morgon av telefontjut och vomerande så mådde jag faktiskt ovanligt bra. Magen gjorde inte ont. Jag var glad inom mig. Inga mörka tankar. Jag trodde nästan att allt var en dröm. Jag kan inte komma ihåg när jag mådde så här bra sist på egen hand. Trots energi och näringsbrist så promenerade jag till centrum och gjorde mina små ärenden.

- Postade breven till Mary o Syster
- Köpte nya papper att scrappa med
- Köpte present åt mamsen

Sen vandrade jag med musik i öronen hemåt igen och när jag väl var på mitt stökiga rum så började jag att slå in masens presenter. Tre paket. Ett kort.
Sen var det dags för skolgång, nutida konst så här på eftermiddagskvisten när min kropp var helt slut och genomfrusen. Det gick. Jag satt på Mazetti inlindad i flisfilt för mina tänder hackade som hackspättens näbb, trodde ett tag att jag skulle bli tannalös. Men jag genomförde dagen. Trots två hemska bussturer och näringsbrist så tog jag mig i genom onsadagen den 10 mars med bravur, nästan med en spurt. Jag är nöjd och glad. Ännu gladare blev jag när jag såg vad min lärare hade skrivit om mig på schoolsoft, mitt omdöme. De orden som hela tiden sägs om och om igen är "Du är viktig i klassen och bidrar till att höja nivån. Fortsätt gärna att vara en sån bra förebild". Gissa om jag blev glad.


Nu ska jag krypa till kojs och nanna kudde.
(Fan vad dumt av mig, jag borde skjutas)

Jag saknar

Jag saknar att få vara duktig och vältränad.
Jag vill ut på gymnastikläger och få känna att jag gör någon nytta. Jag vill utföra konster på mattan. På tumbling och på luftkudden. Jag vill uppleva dess magi igen. Jag vill skruva på trampett ned i gropen, jag vill skruva på trampolinen. Jag vill känna den ljuva känslan i magen igen. Jag vill hoppa i mina dräkter och ut i hallen. Jag vill spola tillbaka tiden.



Nu är man bara en värdelös prick som inte gör någon nytta alls. Jag går i skolan, ja, men fritiden är ekande tom. Jag är inte duktig på någonting. Vad lever man för egentligen?

In och ut på samma biljett

hos mormor idag.
Inte ensam i alla fall.
Skönt.
Men vilken ångest.
Jag blev tokig.
Försökte trolla bort den med lite yatzy.
Funka ett tag.
Proppmätt är man men vad jag hatar att matmonstrena är ute efter mig igen.
Kan de inte bara lämna mig ifred?

Nu vill jag få dö

Nu vill jag inte mer
Är trött på att hela tiden blicka ner
Vill få se ut över vyn
Vill få skymta solens magi upp i skyn
Vill kunna se i färg igen
Vill kunna kalla en plats för mitt hem
Jag vill utforska allt under dess yta
Jag vill ut i havet ligga och flyta
Jag vill se det fina i allt
Jag vill uppleva värme och inte endast kyla så kallt
Vill plocka blommor att ge bort
Vill uppleva mjukhet, inte brutalitet så hårt
Alla drömmar som man tänker
Lär bara bli minnen som inuti en blänker
Jag kommer aldrig kunna utföra
äventyren
Jag kommer aldrig kunna höra
den vackra sången
Jag kommer aldrig kunna se igenom det där
Jag kommer aldrig att få känna att man tillhör någon sådär
fint och sött
Vad är egentligen att bli vänligt bemött?
Hur är man som snäll?
Vad smakar livets söta karamell?
Jag vill utforska men kan inte stega ut
Jag kan aldrig ta mig härifrån
Jag vill att allt ska få ett slut
Kan inte världen bara gå under, likt ett gigantskt stup och dån?
Hade jag haft en massa tabletter skulle jag aldrig tveka
att använda dem
Jag skulle heller aldrig neka
ett svar
Som skulle befria mig från min kropp
En hand som skulle kunna sträckas ut, ge nytt hopp
som en livrem
Ett nytt steg, ett så kallat hem
Steget mot dödens grop
Vackra steg som gör kroppen till luft, dess andliga väsen som knutit upp livets knop
Jag vill delta i färden
Jag vill bort från denna världen.

Han är snäll.

Varför bor alla underbara så långt ifrån och varför kan jag inte få flytta närmre dem?
Varför måste man vara beroende av sitt hushåll när man inte ens kan kalla det sitt hem? Jag vill inte vara en invalid. Jag vill inte vara det jag är nu. Vad är jag nu egentligen? Ingen människa är jag i alla fall. När man få vänner har är det enda man vill är att få vara med dem. Jag hatar bara de eviga avstånden i mellan. Jag kan inte springa till Värmland direkt. Jag kan inte ens springa till andra sidan Malmö.
Jag är för feg. Jag är för lat. Jag är för dum.
Varför kan man inte bara teleportera sig? David förstår mig och jag förstår honom. Han är bra. Han klandrar ingen. Slumpen förde även oss tillsammans vilket jag är tacksam över. Vill ha honom närmre på kartan bara.

Känslan inom mig nu är så jobbig. Blandad kompott av kärleksmums och socialt handikapp. Jag vet inte vart jag står. Men jag vet att jag är förälskad i den ljuva skönheten som hon både bär på insidan och den ljuvheten till utsida som hon framhäver med glans. Känslan som är ny för mig men ändå väldigt bekant på något vis. Jag har vetat hela livet men hur man ska framhäva skådespeleriet vet jag inte. Jag vågar inte vara offentlig inför de. Men inför folk så vill jag bara visa. Jag vet inte. Herregud, vad jag slöddrar.

Jag får drömma vidare. I drömmarnas värld är allt tillåtet i alla fall.

Jag skulle kunna dö för då.

Idag var det en "se tillbaka i tiden dag".
Mycket gåshud. Många tårar.
Jag vill bara tillbaka till det tidsperspektivet och utveckla den.
Jag vill lämna idag och morgondagen bakom mig och bara fokusera på då.
Jag vill dit, jag gör allt för att få uppleva den ljuvheten igen.
Men det kommer aldrig att gå. Jag vet det. Jag känner det. Det går inte.

Då när jag var duktig.
Då när jag kallade mig själv för bra.
Då när jag levde som lycklig.
Då när allt gick som en räls.

-Ta mig dit.