Juledagar o mörkerseende

Julaftonen var mys med god mat o härligt sällskap. Julklapparna var underbara o mitt mående var på topp. Jag o min älskade vivvi hade gjort ett avtal där jag sände till henne via sms en osynlig låda med tillhörande nyckel där vi båda två låste in all svart energi inom oss sen fick vivvi äran att kasta nyckeln i sjön vilket hon gjorde. Kontraktet gick bra för oss båda vilket jag är himla tacksam över för jag älskar verkligen henne men ack vad jag saknar oss. Jag vill ha dig hos mig söt!

Juldagen var hemsk. Full av äckelmonstret, den hemska konturen o kroppens brutala varning. Jag blev rädd. När jag är rädd får jag panik, då måste jag få närhet men kan inte få det just nu eftersom min Elin inte befinner sig vid min sida i detta nu. Paniken ledde till oönskade sjukhusbesök som var allt annat än en fröjd eller dans på rosor. Snarare en dans på rosornas taggar. Bakslag till tusen ja jajamensan, om de nu tvunget måste dyka upp kan dem väl ändå ge en en förvarning? Jag hatar att jag dalar så lätt när ingenting går som planerat eller som tanket tänkt att det skulle ha varit. Jag hatar de skyhöga bergen som står där vingabrutna och bara går i kras när jag närmar mig toppen så att jag faller ännu lägre än var jag befann mig från början. Kan inte allt bara få ett slut nån gång? Saker o ting blir i alla fall bättre när jag får bli hel igen. Om fyra dagar så är jag det o det ska bli så magiskt. Stjärnmagin tar sig i genom vad som helst.

Snön som täcker det hemska

Snö så långt mitt öga kan nå här på sjukhusområdet. Min utsikt är inte så vacker eller rolig att kolla ut på eftersom mitt fönster är emot Bup:s äckliga baracker. Usch vilka rysningar jag får av dem, många hemska minnen som tränger sig in och förstör. Men men så snön täcker de fula husen så man knappt ser dem o det är jag glad över, man slipper att må illa varje gång man tittar ut. Snön var det jag önskade mig i julklapp o att få träffa min syster, det bästa är att någon verkligen måste ha hört mina tomma rop eftersom båda mina stora önskningar gick i uppfyllelse fastän julafton inte har existerat ännu. Undrar vem som har fått dessa vackra under att hända? O att jag för en gångs skull är delaktig i någonting underbart. Ja ibland, ja mycket sällan så har jag trots alla motgångar, alla hemskheter, alla svarta besvärelser, alla vassa ting o alla förodmjukande ord, trots alla mina inre sanningar som oftast blir lögn när de nuddar läpparna så tycks jag även nånstans långt, långt innuti min kropp ändå bära lyckan. Men var den finns vet jag inte o hur/när den bestämmer sig för att visa sig har jag ännu inte klurat ut eftersom jag helt enkelt inte vet hur man räknar den sortens ekvation när det gäller sådana livsämnen. Jag vet ärligt talat ingenting.

Min älskade hjärtevän

Julklappsstök o myspys med kussemusse har prytt min dag till en söt vinterdag. Har helt enkelt varit en av de bättre dagarna i mitt trassliga liv, tack för att ni finns. Det är ni som är släktkärlekens vibration. Det är ni som är min familj. De enda plus min mormor som jag verkligen gillar.

Nu närmar sig verkligen julen med stora stövlekliv i snöns djupa spår. Den dagen, den 24 december när tomten kommer o hälsar på. Förhoppningsvis har jag inte hamnat på stygg sidan i hans långa lista som sträcker sig runt jordens runda kropp. Jag kan inte kalla mig snäll men jag tycker att jag bryr mig om de som jag tycker om, de som aldrig svikit mig, mina riktiga vänner. Jag älskar de få jag fått behålla men jag önskar så ögonen blir våta av ledsamma tårar att min älskade vän vivvi, vivslan, viveka ska få tillbaka sin lycka. Jag hatar att se henne så besviken o ledsen över att livet är som ett monster med sylvassa tänder som bara biter en när man råkar göra något fel, att hon aldrig får beröm för allt fint hon gör, jag hatar att jag inte jämt kan finnas vid hennes sida o trösta o bara få vara nära henne nu när hennes liv är nere på det bitterljuva djupet. Hon har sedan första dagen vi möttes varit helt ärlig emot mig, hon har funnits för mig trots alla min problem o de hemska gråa motgångarna, hon var vid min sida även vid min sjukhussäng fastän hon har svåra sjukhusfobier. Jag kan inget annat än att tacka o bara ge dig beröm för din ljuva o omtänksamma insatts för min skull. Du är en sann vän som jag aldrig vill förlora, Ämeli älskar vivvi.

Puss o all kärlek åt dig min vän. <3

Väsenet ute i himlavalvet låt mig få komma till lyckan

Dagens dag är inte så händelserik, vet liksom inte vad eller hur allting går inom mig. Innanför mitt kranium, innanför mitt skal. Den enda känslan som bränner är den jäkla tomheten vilket jag hatar så innerligt mycket. Vet inte hur jag ska hantera, hur jag ska reagera eller om jag ska acceptera? Allt är så oklart, så suddigt, så otydligt. En känsla som jag känt många gånger men ändå inte såhär, saknaden som saknar det jag saknar har aldrig förut känts så stark, stark efter längtan o dagen som förhoppningsvis snart kan komma upp i min almanacka. Innehållet i saknaden är underbar det är det som gör längtan så ohyggligt jobbig eftersom man bara vill tillbaka till då när det var lyckan som besökte mig. Trots svårigheten att vänta så är det ändå det som ger drivkraften till att fortsätta kämpa för att dagen man räknar ned till sist ska komma till en. Dagen som jag vanligt vis fruktar mest av alla 365 dagar på året, dagen med det stora D:et där alla himlaskyar smyckas av tusentals färgnyanser hela dygnet, men mest vid 12-slaget. Direkt då, på minuten, när luften börjar dofta krut så vill jag bara ta min kudde och kväva mig själv till döds så att jag slipper bombernas förfärliga väsen. De skrämmer mig så otrevligt att jag kan gå och tro saker som aldrig hänt, att jag kan höra massa oljud dagvis efteråt, att min kropp kan tro att något existerat som min hjärna bara helt har hittat på för att luras. För ovanlighetens skull då så ska jag bara njuta av nyårsaftonens sus o brus, ska få känna närhet, ska få bli kramad, får känna kärlek som aldrig förr. Min största rädsla nu är om jag kommer att klara pressen på vägen. Socialfobin som kryper innanför skinnet som gör min kropp helt galen. Jag knyter mina händer hårt och önskar med våta ögon att jag ska klara av de tre timmarna, att jag efter de 180 minuterna får min belöning. Snälla låt mig klara det Du andliga väsen.

En evighet

Det är verkligen en ekande tomhet inom mig

Att sakna är underbart men så smärtsamt

Att känna sig saknad är fantastisk så orden klyvs mitt av men dagarna tills saknaden blir en ljuv verkligehet igen är så långa

Vill prata med tiden så han kan hoppa över några dagar

Men tyvärr så hatar han mig

Jag är inte alls förtjust i honom heller men jag har i alla fall inte lekt med hans känslor och jag har inte drygat ut hans tid till olidlig när den redan var svår att hantera

Jag har inte lurat han på skratt eller livsglädjen som alla tycks haSå egentligen har han ingen rätt eller en anledning till att trycka ned, såra och bara bete sig som om han inte hörde mig

Men det finns så mycket som man lägger sin tid på som man inte borde, så många jobbiga o hemska tankar

Tiden ville väl hämnas på mig trots att jag inte gjort honom något

En tom hämning bara för hans underhållnings skull

För att han skulle få skratta åt mina misstag o lidanden

Även om du hatar mig så kan jag väl ändå få uppleva något som jag tycker om, eller?

Skulle jag inte ens kunna få en önskning.

Bara en.?..

Jag är en fånge innuti min kropp

Jag har ingen framtid, inget liv, ingen förväntan.
Jag vill bara resa till Nangijala för jag orkar inte med ett liv fångad i sjukvårdens klor längre.
Jag är inte mig själv o kommer aldrig att finna tillbaka till verklighetens Ämeli igen, allt är för tydligt. - Jag kommer att dö av min sjukdom.
Egentligen dog jag för sex år sedan när beskeden bara blev tyngre o tyngre, ingenting blev sig likt. Men att ett liv på sjukhus väntade mig hade jag ingen aning om. Jag kommer aldrig att få tillbaka friheten, friheten att kunna göra vad man vill när man vill. Jag kan aldrig planera något för att jag jämt är sjuk, jag är isolerad i en cell där ljuset inte längre kan tränga sig i mellan.
Jag visar inte att jag är ledsen, men iombords gråter jag hela tiden. Hela 2009 har bara varit infektioner hela 3 blodförgiftningar därav en var så allvarlig att den kunnat ta mitt liv. Jag ville inget hellre men världen tog mig tillbaka frn dödsbädden. Det var så otroligt smärtsamt, alla lederna var fulla med tjockt och inflammerat blod så varje omgång i blodomloppet blev en smärtsam process, hade ont i alla kroppens ben. Kändes som att benen skulle brtytas av när blodet passerade, jag ville bara bort. Jag ville till Nangijala o jag hoppades varje gång när jag blinkade att när jag öppnade ögonen igen så skulle jag vara där i paradisets kronjuvel bland morfar o självaste Asrid Lindgren. Men nu är jag här i 2009:s verklighet där jag lever på lånad tid. När jag föddes så var det nog det värsta som kunde hända, mitt liv är en nitlott där varje dag är ett nytt helvete. Jag hatar att jag är jag. Jag vill inte mer nu, jag är ingen leksak där allt är så enkelt som en knapptryckning för att den ska fungera. Nä, jag tänker inte kämpa mer nu när allt verkligen är så som det är. Jag kommer att lida varje dag ända fram tills den dagen är kommen att jag lämnar världen. Jag kommer inte att föra familjen vidare.