Trådig blodsmak

Helgen blev inte som jag hade tänkt mig. Besviken o halv så det förslår. Inte glad o kreativ som jag så vackert hade planerat. ordet besviken smakar verkligen hemskt, en trådig blodsmak i munnen min. Blev åter en dag som blev upponedvänd. Jag hatar verkligen att aldrig få känna känslan av nöjdhet. Det är nog något fel på mig.

experiment 626

Nu är det senaste projektet i full utsmyckning. Skåpet är på plats nu ska bara energin vara på min sida så att jag kan få orka tapetsera. Ord som bildar ett hav, som bildar en tapet, som bildar oändlighetens skåp. Ja ska bli intressant att få se dess resultat. Hmm.

En lyckolott?

Min far som jag inte har letade upp mig på facebook där jag ignorerade honom som vän, jag vill inte ha något med en mytoman att göra. Och han är tydligen min far på papper men i verkligeheten där man lever, där man är en individ, så har jag ingen far. Han skrev sedan ett mail till mig som lyder:

- hej emelie hur är det med dej..vore roligt om du kunde höra av dej..vill gärna prata o träffa dej...kram pappa

Mitt svar var bara så som jag vill ha det. O jag har ingen far. Så är det.

-Jag vill inte ha någon kontakt med dig. Jag lever mitt liv som jag alltid gjort och du lever ditt vilket det ska förbli. Du är ingen del av mitt liv .

Han svarade med sina förträffligt fina ord:

- ja o vilket liv sen du har,,för helvete sjukligt,,men ha det jävligt med dej din dumme fan......

Jag kunde inget annat än att skratta åt hans tomma ord. Men tycker ni inte att man har en väldans tur att ha en sådan intelligent far? Visst är jag lyckligt lottad.

En helg laddat med känslor

23 januari befann man sig i en trans som var blandad av längtan och förväntan. När man väl tog till sig händelsen, att jag verkligen denna dag skulle få åka tåg till min trygghet. Att jag alldeles själv skulle få åka i tre timmar innan tåget anländer på Karlskrona C. Packningen var klar. Biljetterna var i min ficka. Musiken i öronen. Kudden i famnen. Nu var jag redo för att börja resan. Resans gång gick bra, allt gick över förväntan. Från att inte alls gilla tåg till att gilla tåg ganska starkt. Kändes bra eftersom detta bara var en början på alla resor vi ska gör framöver. När tiden var inne, när klockan visade tjugo minuter över tre så hoppade jag och min packning av det gråa öresundståget. Min kropp mådde jättebra. Ingenting svek. Allt var nu en lycklig lek. När jag klumpigt studsade ut från tåget med min väska så sprang du fina människa mot mig och bara gav mig en stor, riktigt megastor kram. En kram av rödaste kärlek. En kram av finaste närhet. Jag trivdes redan. Mamma och pappa tog oss till dina fina våning där vi skulle spendera vår dyrbara tid tillsammans. Endast du och jag och dina fina katter. Fina flickorna. Fina Lova och Ängla. Med det mest välkomna bemötande som jag någonsin har fått så uppkom genast den fina pricken över i:et. I:et som i detta fall inte smyckas av en prick utan av en stjärna. När tillfället var inne så gav jag dig mitt stora paket. I överlämnandet så fick även jag en present. En kvadratiskt inslagen fin present. Fint papper med svartvita mönster och ett fint lila snöre kring det. När jag sakta öppnade det och fick se innehållet, då kunde inte mina tårar hålla sig borta längre. Jag var mållös. Med en gapande mun stirrade jag in i den fina tittskåptavlan som du gjort till mig. En unik gåva som ska få sitta på mitt rums finaste plats. En plats där jag alltid kan se dig. När kvällen besökte oss så smått så mös vi till filmen "Nightmare before christmas" med pepparkakor och lakrits. Där pepparkakorna senare var dumma mot min älskade. Pepparkakorna gjorde hennes Eliott arg vilket i sin tur sedan förvandlades till en smärta som for ut i din kropp. Stackars liten. När det var medicindags för min del så mös vi sida vid sida. Lova ville också vara med och till sist somnade hon under mitt ben. Jag kände mig verkligen omtyckt. En underbar känsla. Verkligen. Men sedan när natten anlände så började Lucifer göra mig illa. Det blev en lång natt av mycket smärta med alldeles för mycket medicin.

Den 24 januari, en söndag hela dagen, då var min kropp ganska sönderpumpad. Mör. Matt. Maktlös. Tur att min kropp vaknade upp bland ett hav av rosor. Ett ställe där jag fick närhet en sådan jobbig dag med en brutal Lucifer. Med sönderslagna ögon, inte fysiska slag men inre slag som hade grävt in mina ögon i dess hålor så att endast en del av ögonen sågs. Hålan var djup och konturen kring den var ifylld av en sotig gråsvart linje. Såg ut som om jag hade varit och boxats. Eller blivit nedslagen. Förmiddagen bestod av en fotorunda i Karlskrona. Snön låg fint på marken men ack vad kallt det var. Det blev bilder i alla fall. Fler bilder som bara ska bli fler och fler för varje gång vi står sida vid sida i denna verklighet. Allt är arkiverat i hjärtat. Allt fint. Alla oförglömliga ord. Alla fina konversationer i din famn när vi delade din säng. Kärlek på hög nivå i mitt bröst. Jag blev varm. Efter den kyliga men fina rund och fotovandringen så mumsade vi i oss kanelgifflar och hemmagjord varm choklad med vispgrädde. Vi mumsade o mös till filmen "Bernad och Bianca i Australien", sen somnade vi båda gott. När våra ögon öppnades igen så hade klockan gått fort framåt. Inte långt kvar tills jag skulle åka till Malmö igen. Hjärtat började att slå fortare och fortare, ville inte lämna mitt paradis. Mamma och pappa hämtade åter upp oss igen. Dig, mig och min stora resväska. Nu stod man där man klev av på Karlskronas station. Mitt hjärta började smått att gråta för att det visste att ensamheten snart skulle besöka det igen. Du följde mig upp på tåget till min plats. Vi vinkade av varandra. Kramades en lång kram som jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Jag ville inte att du skulle lämna tåget. Fingerhjärtan gjorde vi åt varandra sen försvann vi långsamt och så smärtsamt ifrån varandra när tåget började tuffa iväg. Sen satt jag där med min Hello Kitty kudde i famnen och musiken i handen hela resan tillbaka till Malmö.

Biljettflicka

Skolan gick bra, min drake blir nog fin till sist. Har bestämt att den får heta hmmm..Stig. Ja Stig Drake. "Fint". Efter Mazetti var det fikadax med sigge. Gott o ja. Efter begavs det tillbaks till dårhuset, till trean på tian. FAAAAN. De enda orden som kom upp i huvudet samtidigt som mitt hjärta slog allt fortare o fortare. FAN återigen FAN. Det var allra sista gången. Allra sista någonsin! Ibland när man gör feta stora enorma problem som jag alltid gör så kanske man nån gång ibland kan lära sig utav dem. Det gjorde jag idag. Schysst att orden stannade mellan våra ögon i allafall. Schysst var ordet men obehagligt var känslan. En oförberedd eftermiddag som slog mig i magen och tog ifrån mig mina planer. Usch. Blä. Var ju inställd på något annat, besvikelsen for tungt genom kroppen och den sitter kvar ännu. En osynlig hjärtinfarkt besökte mig och det kändes som om jag skulle springa genom väggen av ilska och tillbakablickar som kunde utförts annorlunda. Vill bara spola tillbaka tiden till 5 i 8 i morse o sen snabbt spola fram den igen. Men tyvärr kan man inte i denna verklighet göra problem ogjorda. Tyvärr. Jag tror att något lurt hade förberätts bakom min rygg som enligt de är helt okej att ljuga om men när nån annan säger något litet fel så får man straffas med avrättning varje gång. Avrättningar där man varje gång överlever fast för var gång tär det alltmer på kroppen. Det här var helt enkelt långt ifrån en "tillfällighet". HOST. Säg vad ni vill men ni går bara djupare och djupare ned i kvicksanden för var ord som löper från din mun. Jag tror ej på det så är det! Orkar inte gå in i mig själv mer i det men kan inte helt släppa det. Orden kommer sitta i märgen nu ett tag. FAN. Tur att man ska få åka iväg från dårhuset. Ja ifrån Malmö i morrn. Äntligen får jag åka någonstans utan mor min hack i häl som en svans. SÅ SKÖNT! När jag kommer fram får jag uppleva stjärnmagins styrka, dess kärlek och dess närhet. Blir då åter hel och mitt rosa moln kan åter skymtas. Jag älskar kärlek. <3

TUFF TufF tUfF

Nu är inte tågets tuffande långt borta. Inte alls. En dag kvar tills jag når paradiset. En dag kvar tills jag får uppleva det rosa molnets fantastiska plats. En dag kvar till stjärnmagin är återförenad. En dag kvar tills jag får uppleva vacker kärlek. Vacker oförstörbar kärlek.

En dag som skurit sig själv

Idag var en dag då allt jag gjorde blev fel. Jag var sur. Jag var irriterad. Min mage var dum. Jag var dum. Innehållet flög upp istället för ner. Ovanpå allt annat som gör en vardag till en hemsk sådan så var det dags för flytt...IGEN..Nu bor jag på 10:an. De flyttar folk som ett jävla paket. Trots skitdagen, trots omständigheterna, trots min vassa skärrade yta så fick jag ändå det mysigt här i mitt lilla kyffe. Gillar faktiskt små rum bättre än stora. Denna dag skulle jag gärna klarat mig utan. Dagen var hemsk från då jag öppnade mina ögon i morse och nu är kl 19.25 och dagen har inte blivit till något bättre. Jag vill bara bort. Ta en massa piller och bara åka snålskjuts på ruset till en annan plats. Jag vill vara var som helst men inte här där jag är nu. SNÄLLA låt mig få flyga bort.

The paradise?

Vill bara förvandla mig till flytande föremål så att jag kan gömma mig vid havets kanter och åka med bland vågornas upp och nedgång. Upp i det blå, ner under ytan. Långt långt ned på havsbottnen. Mörkret förförljer även där men klarnar upp när lysfiskarna kommer. Jag forslas med hjälp av det stora blåa, när jag sedan nått land så ska jag då ha kommit till det stället som alla kallar paradiset. Där ska min Vivvi och jag gå hand i hand och ingen ska klandra våra personligheter. Ingen olycka existerar där. Inga gråt, bara glädjetårar. All hemsk dåtid och problem ska ha raderats ur minnet så att man inte vet vad för hemskheter folk kan utsättas för. I paradiset förekommer ändå inga sådana brutala obehag som förtär. Nä, absolut inte. Vivvi och jag går längst stranden, alla svarta katter bildar en stor fin ring runt om oss. En skyddscirkel. De skyddar oss och vi behöver aldrig mer vara rädda. Aldrig.

Jag kan inte

Miljontals ord som mina läppar vill framföra men vågar

inte

Rösten min som vill försöka uttala sig men kan

inte

Ögonen mina som vill blicka in i något positivt men orkar

inte

Öronen som vill lyssna till orden som kanske bara menar väl men lyssnar

inte

Vägen som mina ben egentligen vill gå åt, till ljusets stig men de lyder

inte

Kroppen min vill vara sig själv, sitt äkta jag men det går

inte.

Jag är ingen alls

Ett liv av beroende


Ett liv av övergivenhet


Ett liv utan självförtroende


Ett liv inburad i en annan identitet

I still miss, every, every fucking Day

Hade telefonkontakt med min andra hälft idag, skönt att få prata med henne samtidigt som det var hemskt jobbigt att höra hennes röst. Att höra hennes röst gjorde mina känslor ännu mer påminda om hur mycket Elin betyder för mig. Hon äger mitt hjärta. Min själ. Hon betyder mer för mig än mitt liv. Jag vill ha henne vid min sida, andra sidan av min säng är så ekande tom utan din närhet. Din hand. Dina fina ögon. Din kärlek. Att veta att jag just nu inte på något sätt kan få träffa dig gör så jävla ont inom mig. Vill inget annat än att få ha dig hos mig nu.

Varje dag är den andra lik, liggandes i sängen o skrika av smärta. Ligga nedbäddad under täcket och gråta. Gå ute bland folk och ignorera. Ignorera världens onda krafter. Gråta ännu mer, bara gå och gå. Gå och gå tills vägen tar slut. Har vägarna nått slut egentligen? vet inte. Musiken som spränger mina öron gör mig ännu mer påmind om dig. Alla låtar, alla texter, all musik står det någonstans ingjutet med fina skrivstils bokstäver E-L-I-N. Jag antar att det är så det känns när man känner äkta kärlek.

"Vet inte vad jag ska säga eller göra

Alla hemska ord som mitt öra inte vill höra,

är nu framkomna till ytan så skör

Jag vill inte förlora lyckan som du gav mig

men det känns som om den nu bara bort ifrån mig dör

De tomma ropen som gav mig svindel

tog du med din närhet bort från mitt sårbara inre

Din närhet kändes bara rätt, aldrig fel,

det är du som gör min kropp fullständig och hel

Du fick kärleken att träda fram och allt hemskt att ge sig av

- Min kropp var nu inte längre konturens slav."

Mellanddagstrams o tomhetsdans

Mellandagarna fram till nyår var fyllda av längtan. Längtan, längtan, längtan. Mitt hjärta så halvt och kluvet visste inte vad det skulle ta sig till, jag behövde/behöver verkligen min andra hälft. Vad mina tankar än går åt, vilken bana vägen en tar, så slutar det alltid oavsett vilket med att Du hela tiden dyker upp i mitt huvud. I mitt hjärta. I min själ. När dagen med stort D närmade sig så fick jag en smärre chock. Den 29 december kom knytnäven och slog mig hårt som fan i magen. Jag tappade andan, mina tårar bara föll, mitt hjärta blödde och gjorde så fruktansvärt ont. HELVETE. Hur kan en person få bestämma över en individs känslor och välmående sådär? Hur kan personen få bestämma vad som är bäst för Dig när hon inte upplevt det? Och hur kan personen låsa in Dig på självaste nyårsafton när det skulle vara vårt nyår? En jävla ond värld där vi inte kan få vara lyckliga, allt jävla kol står i vägen för vår närhet och kärlek. FAAAAN. Det skulle ju vara Du och jag på årets värsta dag. Det skulle vara vi som skulle ha mys, vi som skulle få slippa undan rädslan för en liten stund när vi äntligen igen skulle få vara tillsammans. Det skulle ju vara en nyårsafton att glädjas åt. Besvikelsen och ledsamheten grävde sig längre och längre in innanför mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till...

Nyårsaftonen blev inte världens sämsta som jag var inställd på för istället för att sitta med sig själv i sin ensamhet så fick jag sova hos Maja. Vi hade också otroligt mys och mycket trevligt, trots att jag var ofullständig så fick jag mig några härliga skratt. Men vid varenda kram eller puss som utfördes så kändes det fel och väldigt tomt. Trots att jag tycker om Maja massor och kramar o pussar henne gärna så kändes det ändå som att det var fel. Det skulle ju som sagt vara jag o Elins nyår. Men jag tackar Maja för en trevlig afton med mysigt sällskap o händelser. TACK.