Han är snäll.

Varför bor alla underbara så långt ifrån och varför kan jag inte få flytta närmre dem?
Varför måste man vara beroende av sitt hushåll när man inte ens kan kalla det sitt hem? Jag vill inte vara en invalid. Jag vill inte vara det jag är nu. Vad är jag nu egentligen? Ingen människa är jag i alla fall. När man få vänner har är det enda man vill är att få vara med dem. Jag hatar bara de eviga avstånden i mellan. Jag kan inte springa till Värmland direkt. Jag kan inte ens springa till andra sidan Malmö.
Jag är för feg. Jag är för lat. Jag är för dum.
Varför kan man inte bara teleportera sig? David förstår mig och jag förstår honom. Han är bra. Han klandrar ingen. Slumpen förde även oss tillsammans vilket jag är tacksam över. Vill ha honom närmre på kartan bara.

Känslan inom mig nu är så jobbig. Blandad kompott av kärleksmums och socialt handikapp. Jag vet inte vart jag står. Men jag vet att jag är förälskad i den ljuva skönheten som hon både bär på insidan och den ljuvheten till utsida som hon framhäver med glans. Känslan som är ny för mig men ändå väldigt bekant på något vis. Jag har vetat hela livet men hur man ska framhäva skådespeleriet vet jag inte. Jag vågar inte vara offentlig inför de. Men inför folk så vill jag bara visa. Jag vet inte. Herregud, vad jag slöddrar.

Jag får drömma vidare. I drömmarnas värld är allt tillåtet i alla fall.