Väsenet ute i himlavalvet låt mig få komma till lyckan

Dagens dag är inte så händelserik, vet liksom inte vad eller hur allting går inom mig. Innanför mitt kranium, innanför mitt skal. Den enda känslan som bränner är den jäkla tomheten vilket jag hatar så innerligt mycket. Vet inte hur jag ska hantera, hur jag ska reagera eller om jag ska acceptera? Allt är så oklart, så suddigt, så otydligt. En känsla som jag känt många gånger men ändå inte såhär, saknaden som saknar det jag saknar har aldrig förut känts så stark, stark efter längtan o dagen som förhoppningsvis snart kan komma upp i min almanacka. Innehållet i saknaden är underbar det är det som gör längtan så ohyggligt jobbig eftersom man bara vill tillbaka till då när det var lyckan som besökte mig. Trots svårigheten att vänta så är det ändå det som ger drivkraften till att fortsätta kämpa för att dagen man räknar ned till sist ska komma till en. Dagen som jag vanligt vis fruktar mest av alla 365 dagar på året, dagen med det stora D:et där alla himlaskyar smyckas av tusentals färgnyanser hela dygnet, men mest vid 12-slaget. Direkt då, på minuten, när luften börjar dofta krut så vill jag bara ta min kudde och kväva mig själv till döds så att jag slipper bombernas förfärliga väsen. De skrämmer mig så otrevligt att jag kan gå och tro saker som aldrig hänt, att jag kan höra massa oljud dagvis efteråt, att min kropp kan tro att något existerat som min hjärna bara helt har hittat på för att luras. För ovanlighetens skull då så ska jag bara njuta av nyårsaftonens sus o brus, ska få känna närhet, ska få bli kramad, får känna kärlek som aldrig förr. Min största rädsla nu är om jag kommer att klara pressen på vägen. Socialfobin som kryper innanför skinnet som gör min kropp helt galen. Jag knyter mina händer hårt och önskar med våta ögon att jag ska klara av de tre timmarna, att jag efter de 180 minuterna får min belöning. Snälla låt mig klara det Du andliga väsen.