Snön som täcker det hemska

Snö så långt mitt öga kan nå här på sjukhusområdet. Min utsikt är inte så vacker eller rolig att kolla ut på eftersom mitt fönster är emot Bup:s äckliga baracker. Usch vilka rysningar jag får av dem, många hemska minnen som tränger sig in och förstör. Men men så snön täcker de fula husen så man knappt ser dem o det är jag glad över, man slipper att må illa varje gång man tittar ut. Snön var det jag önskade mig i julklapp o att få träffa min syster, det bästa är att någon verkligen måste ha hört mina tomma rop eftersom båda mina stora önskningar gick i uppfyllelse fastän julafton inte har existerat ännu. Undrar vem som har fått dessa vackra under att hända? O att jag för en gångs skull är delaktig i någonting underbart. Ja ibland, ja mycket sällan så har jag trots alla motgångar, alla hemskheter, alla svarta besvärelser, alla vassa ting o alla förodmjukande ord, trots alla mina inre sanningar som oftast blir lögn när de nuddar läpparna så tycks jag även nånstans långt, långt innuti min kropp ändå bära lyckan. Men var den finns vet jag inte o hur/när den bestämmer sig för att visa sig har jag ännu inte klurat ut eftersom jag helt enkelt inte vet hur man räknar den sortens ekvation när det gäller sådana livsämnen. Jag vet ärligt talat ingenting.