Risgt rosig

Nu har de två långa månaderna av väntan äntligen passerat :) Idag så har jag bytt min piercing, från en gråsilvrig stav till en svart ring. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Nu är det bara mina dreads som fattas sen är jag fullt förnyad, aller ja nått i den stilen i alla fall. Är så satans trött på allting nu. Mitt hår som är en mardröm o mitt ansikte som liknar lord voldemorts. Jag gillar inte att vara jag. Dagen idag har varit skaplig, rolig dag trots tråkig religion som idag fick besök av en präst. Det låter inte så uppmuntrande men han var verkligen häftig, han var en rebell inom prästernas värld! Jag gillade honom, hans tänk var väldigt likt mitt egna vilket var lite skrämmande. Men hans inre berättelse som han förde fram på fina ord var väldigt poetsik i sitt djup. Jag blev imponerad. LIX JAG IMPONERAD AV EN PRÄST, va fan? HA inte likt mig. Sen var det svenskan som var rolig som vanligt. Jag bara älskar min svensklärare Jonas, han är så underbart flummig som gör att allt vi gör blir roligt! Dagens ämne var retorik. Ett litet improvisitationstal per person som skulle ske helt utan förberedelse. Man fick en lapp och man skulle helt spontant bara ställa sig upp och börja framföra sin åsikt kring lappens ämne. På min lapp stod det TID, läskigt eftersom jag jämt och ständigt funderar kring tiden och dess innebörd. Samtidigt som tiden kan vara bra så är den även min värsta fiende, så tillfälligheten idag kändes inte direkt tillfällig utan mer som ödet igen. Okej inget direkt viktigt men kände ändå att det var meningen att det var jag som skulle få den lappen. Så jag ställde mig snällt upp från stolen och började att prata om min uppfattning och tycke till TID. Det gick faktiskt bra. Enda sedan jag var 7 år så har jag haft enorm skräck för att prata inför publik, men idag och sen jag började här på einar så känns det precis som om jag aldrig hade gjort något annat. Så efter 8 års scenskräck så gillar jag helt plötsligt att prata inför publik. Utan övning eller någonting, allting kom bara som en överraskning. Känns helt naturligt nu liksom. Nu vill jag bara göra min röst ännu mer hörd!...Men jag är för rädd för det.

Dagens eftermiddag var dryg och min lucifer var stygg mot mig. Efter att återigen försökt döda mina tarmar så lyder herren ändå inte mina ord. Han gör allt bara för att jävlas säkert. Är 100 på det. Varför skulle han låta mig få vara glad? Varför skulle han någonsin låta mig vara smärtfri? Varför skulle han ge mig chansen att finna livets lycka? Nä, varför skulle han riskera någonting sådant när han alltid kan trycka ned mig och bara tränga sig in inom mig och förtära. Det skulle han aldrig våga. Han håller mig i ett järngrepp som jag är för svag för att släppa taget om ensam. Jag behöver någon som kan krama mig så att han kvävs. Jag behöver närheten så att hans spökspanare kan blåsas bort av kärlekens vindar som vackert viner inom en. Det är vad jag behöver.