Att få skapa ger mig en svag mening om vad jag lever för, en fråga som ständigt ylar inom mig. Få dikta ihop ord som bildar något är min vardag till en en liten del. Att känna sig ensam är en känsla som alldeles för ofta får upplevas. Obehag. Osocial. Vill få vara jag men hittar inte min roll i detta skådespel. Har jag ens en roll?
Nu vill jag inte mer. Jag vill ta förväl nu, min kropp klarar inte av dess smärta. Konturen har vunnit, kan ingen annat än att erkänna hans övertag. Jag är maktlös. Jag är chanslös. Jag är misslyckad. Jag är inte värd ett liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar