Han är fullständig. Han är färdig.
Jag hatar de momenten som får mitt inre att krascha. Jag hatar att jag ständigt måste uppleva dess hemskheter i vaket tillstånd, vill bara få komma bort till den trygga dimman. Vill få ur mig hemskhetens vidunder, hemskhetens svarta får som en gång var vitt. Jag vill raka av fåret sin svarta ull som bara är ett evigt mörker, vill ta rakapparaten och raka av tills det sista strået är borta. Har jag tur är det en fin vit fluffig ull som återuppstår på fårets kropp, men varför skulle jag får dess lycka? Varför skulle min vardag få vara en glänsande diamant när mina handlingar alltid är så onda? Varför skulle jag förtjäna dess goda kaka som alla i världen utom jag får smaka? Anledningarna är lika med noll precis som mitt inres glädjerop. Monstret existerar, mer levande än någonsin. Mer aggresivt än förr. Men jag förtjänar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar