Sidolöst fnask som borde brännas på bål

Har en väldigt jobbig period just nu. Sömnen som sviker. Minnet som sviker. Orken som dödar mitt inre som i sin tur gör mig så otroligt sårbar. Då är allt som jag äntligen kommit över börjat tränga sig in i mig igen. Men hur mycket jag än försöker att trycka på här på dårhuset att om det går längre så är jag snart tillbaka på ruta noll igen vilket innerbär att jag ständigt bär på en utmattande känsla inom mig. En förtärande känsla som sitter i märgen, den bränner ut min kropp till den sista energidroppen kläms ur mig. För ungefär ett år sedan hände samma sak. Jag gick i skolan. Sämnen terroriserade. Humöret dalade från tå till topp på ett ögonblick. Min hemsituation blev värre än värst, en sfär som jag aldrig trodde kunde gå så långt ned på helvetesskalan. Läxorna lades på hög. Ångesten ökade radikalt. Jag mådde skit rent ut sagt på ful svenska. Läkarna gjorde ingenting. De lyssnade inte. De brydde sig inte. De ringde aldrig tillbaka på mina samtal. De lämnade mig åt konturen alldeles ensam, utan stöd, utan medkänsla att bry sig. När jag sedan ännu lite mer blev sämre, eller lite och lite, jag blev faktiskt väldigt rädd. Jag var rädd för mig själv, jag visste inte vad jag sysslade med. Jag visste knappt vart jag befann mig, inte vad jag hade sagt, inte vad min dag hade innehållit för händelser mer än de som terroriserat mitt inre. En inre misshandel av han. Den äckliga kontur. Mina dagar blev mörkare och mörkare trots att dagen i verkligheten kunde vara solig, men i min bubbla som jag bodde i var allting svart. Natten blev aldrig dag. Jag var inte jag. Jag vet inte vem jag var eller vem jag är, allting var bara ett grumligt helvete. Ett regnmoln som ständigt följde min skugga, som ständigt befann sig ovanför mitt huvud, det öste ned iskalla droppar som landade på min överkropp. Jag var dyngblöt och emellanåt kunde även en blixt avfyras. Jag var borta. Jag var död till det yttre. Jag var onåbar. Jag var ett äckligt fnask som bara skulle brännas på bål. Jag tror nog att jag innerst inne nånstans är en häxa. Jag kan inte utföra magi men jag tror ändå att jag är en häxa. Då borde jag ju brännas på bål. BRÄNN MIG TILL VARBORG. Jag det vandrade måndagsexemplaret som är född en tisdag med det lilla gråa molnet över mig, det är jag det. Ni känner igen mig på min unkna doft. Doften av död. Doften av förräderi. doften av misslyckande.

Perioden som nu träder fram igen återupprepar sig själv. Historien om misslyckande. Hitorien om omåtgående lögner. Historien om smärta. Historíen om mitt inre. Jag vill inte hamna där så utsatt av allt och alla igen men är så rädd för att jag nu är på väg dit igen. Stigen drar tag i mina ben som inte kan motstå dens spår att följa. Fötterna dras med likt magneter. Jag hatar att vara den lilla sårbara i det stora valet. Valet som egentligen ska vara upp till en själv som individ, men min kropp är alldeles för svag för att få välja. Konturen tar över mig. Jag är som sagt endast ett skal som ser ut som ett jag. Men i själva verket är jag en piratkopia där Lucifers soldater sitter inuti mitt skal och styr "mig" likt en leksak. En radiostyrd bil. Jag är alltså en radiostyrd bil i detta nu, men det är ju inte jag. Men var är jag då? Jo jag finns bland Lucifers portföljer, nere längst ned i hans arkiv. Nedkrymt till ett bärbart litet dockformat inte större än en nagel. Nedkrymt bland en massa mappar är man instängd under en gigantisk hög med andra liv som han och hans soldater har tagit över. Liv som de leker mamma, pappa, barn med. Liv som de kallar sina egna. Liven som de endast vill ha för att ge dem själva högre status. Så funkar det och jag är ett av deras offer. Jag hatar historiens upprepande, men kan inte göra någonting åt dens nya överraskningar när ingen vill stå vid min sida.