Mellanddagstrams o tomhetsdans

Mellandagarna fram till nyår var fyllda av längtan. Längtan, längtan, längtan. Mitt hjärta så halvt och kluvet visste inte vad det skulle ta sig till, jag behövde/behöver verkligen min andra hälft. Vad mina tankar än går åt, vilken bana vägen en tar, så slutar det alltid oavsett vilket med att Du hela tiden dyker upp i mitt huvud. I mitt hjärta. I min själ. När dagen med stort D närmade sig så fick jag en smärre chock. Den 29 december kom knytnäven och slog mig hårt som fan i magen. Jag tappade andan, mina tårar bara föll, mitt hjärta blödde och gjorde så fruktansvärt ont. HELVETE. Hur kan en person få bestämma över en individs känslor och välmående sådär? Hur kan personen få bestämma vad som är bäst för Dig när hon inte upplevt det? Och hur kan personen låsa in Dig på självaste nyårsafton när det skulle vara vårt nyår? En jävla ond värld där vi inte kan få vara lyckliga, allt jävla kol står i vägen för vår närhet och kärlek. FAAAAN. Det skulle ju vara Du och jag på årets värsta dag. Det skulle vara vi som skulle ha mys, vi som skulle få slippa undan rädslan för en liten stund när vi äntligen igen skulle få vara tillsammans. Det skulle ju vara en nyårsafton att glädjas åt. Besvikelsen och ledsamheten grävde sig längre och längre in innanför mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till...

Nyårsaftonen blev inte världens sämsta som jag var inställd på för istället för att sitta med sig själv i sin ensamhet så fick jag sova hos Maja. Vi hade också otroligt mys och mycket trevligt, trots att jag var ofullständig så fick jag mig några härliga skratt. Men vid varenda kram eller puss som utfördes så kändes det fel och väldigt tomt. Trots att jag tycker om Maja massor och kramar o pussar henne gärna så kändes det ändå som att det var fel. Det skulle ju som sagt vara jag o Elins nyår. Men jag tackar Maja för en trevlig afton med mysigt sällskap o händelser. TACK.