Känns onödigt

När den dagen är förbi vad ska man beundra sedan?
När längtan är över, vad ska man ha i tankarna då som är ljuvligt?
När vet man när nästa fina moment uppges?
Jag vill ta min längtan i handen och enas med den, jag vill även få den att påverka tiden samtidigt som jag vill ha den mysiga känslan i magen hela tiden. Hur ska man göra med allt som slår knut på mig så tanken endast blir en stor röra? Jag har inga svar.

Dåliga vanor men ändå en av de fina dagarna

Idag var en bra dag. Känner mig väldigt duktig.
Dagen började med att man som vanligt vaknade av tokångest och läskig panik, jag hörde konstiga ljud och mycket riktigt så var det telefonen som ringde. Sjuksköterskan på andra sidan luren väkte mig. Jag mådde ganska bra men matmonstrena tog tag om min hals och tryckte till så att magen exploderade. Allt innehåll kom som vanligt upp och min kropp blev ännu mer sönderslagen än förut. Det lilla jag försökte stoppa i mig via munnen envisades med att komma ut igen. Jag vet inte vart det här ska sluta. Men trots en jobbig morgon av telefontjut och vomerande så mådde jag faktiskt ovanligt bra. Magen gjorde inte ont. Jag var glad inom mig. Inga mörka tankar. Jag trodde nästan att allt var en dröm. Jag kan inte komma ihåg när jag mådde så här bra sist på egen hand. Trots energi och näringsbrist så promenerade jag till centrum och gjorde mina små ärenden.

- Postade breven till Mary o Syster
- Köpte nya papper att scrappa med
- Köpte present åt mamsen

Sen vandrade jag med musik i öronen hemåt igen och när jag väl var på mitt stökiga rum så började jag att slå in masens presenter. Tre paket. Ett kort.
Sen var det dags för skolgång, nutida konst så här på eftermiddagskvisten när min kropp var helt slut och genomfrusen. Det gick. Jag satt på Mazetti inlindad i flisfilt för mina tänder hackade som hackspättens näbb, trodde ett tag att jag skulle bli tannalös. Men jag genomförde dagen. Trots två hemska bussturer och näringsbrist så tog jag mig i genom onsadagen den 10 mars med bravur, nästan med en spurt. Jag är nöjd och glad. Ännu gladare blev jag när jag såg vad min lärare hade skrivit om mig på schoolsoft, mitt omdöme. De orden som hela tiden sägs om och om igen är "Du är viktig i klassen och bidrar till att höja nivån. Fortsätt gärna att vara en sån bra förebild". Gissa om jag blev glad.


Nu ska jag krypa till kojs och nanna kudde.
(Fan vad dumt av mig, jag borde skjutas)

Jag saknar

Jag saknar att få vara duktig och vältränad.
Jag vill ut på gymnastikläger och få känna att jag gör någon nytta. Jag vill utföra konster på mattan. På tumbling och på luftkudden. Jag vill uppleva dess magi igen. Jag vill skruva på trampett ned i gropen, jag vill skruva på trampolinen. Jag vill känna den ljuva känslan i magen igen. Jag vill hoppa i mina dräkter och ut i hallen. Jag vill spola tillbaka tiden.



Nu är man bara en värdelös prick som inte gör någon nytta alls. Jag går i skolan, ja, men fritiden är ekande tom. Jag är inte duktig på någonting. Vad lever man för egentligen?

In och ut på samma biljett

hos mormor idag.
Inte ensam i alla fall.
Skönt.
Men vilken ångest.
Jag blev tokig.
Försökte trolla bort den med lite yatzy.
Funka ett tag.
Proppmätt är man men vad jag hatar att matmonstrena är ute efter mig igen.
Kan de inte bara lämna mig ifred?

Nu vill jag få dö

Nu vill jag inte mer
Är trött på att hela tiden blicka ner
Vill få se ut över vyn
Vill få skymta solens magi upp i skyn
Vill kunna se i färg igen
Vill kunna kalla en plats för mitt hem
Jag vill utforska allt under dess yta
Jag vill ut i havet ligga och flyta
Jag vill se det fina i allt
Jag vill uppleva värme och inte endast kyla så kallt
Vill plocka blommor att ge bort
Vill uppleva mjukhet, inte brutalitet så hårt
Alla drömmar som man tänker
Lär bara bli minnen som inuti en blänker
Jag kommer aldrig kunna utföra
äventyren
Jag kommer aldrig kunna höra
den vackra sången
Jag kommer aldrig kunna se igenom det där
Jag kommer aldrig att få känna att man tillhör någon sådär
fint och sött
Vad är egentligen att bli vänligt bemött?
Hur är man som snäll?
Vad smakar livets söta karamell?
Jag vill utforska men kan inte stega ut
Jag kan aldrig ta mig härifrån
Jag vill att allt ska få ett slut
Kan inte världen bara gå under, likt ett gigantskt stup och dån?
Hade jag haft en massa tabletter skulle jag aldrig tveka
att använda dem
Jag skulle heller aldrig neka
ett svar
Som skulle befria mig från min kropp
En hand som skulle kunna sträckas ut, ge nytt hopp
som en livrem
Ett nytt steg, ett så kallat hem
Steget mot dödens grop
Vackra steg som gör kroppen till luft, dess andliga väsen som knutit upp livets knop
Jag vill delta i färden
Jag vill bort från denna världen.

Han är snäll.

Varför bor alla underbara så långt ifrån och varför kan jag inte få flytta närmre dem?
Varför måste man vara beroende av sitt hushåll när man inte ens kan kalla det sitt hem? Jag vill inte vara en invalid. Jag vill inte vara det jag är nu. Vad är jag nu egentligen? Ingen människa är jag i alla fall. När man få vänner har är det enda man vill är att få vara med dem. Jag hatar bara de eviga avstånden i mellan. Jag kan inte springa till Värmland direkt. Jag kan inte ens springa till andra sidan Malmö.
Jag är för feg. Jag är för lat. Jag är för dum.
Varför kan man inte bara teleportera sig? David förstår mig och jag förstår honom. Han är bra. Han klandrar ingen. Slumpen förde även oss tillsammans vilket jag är tacksam över. Vill ha honom närmre på kartan bara.

Känslan inom mig nu är så jobbig. Blandad kompott av kärleksmums och socialt handikapp. Jag vet inte vart jag står. Men jag vet att jag är förälskad i den ljuva skönheten som hon både bär på insidan och den ljuvheten till utsida som hon framhäver med glans. Känslan som är ny för mig men ändå väldigt bekant på något vis. Jag har vetat hela livet men hur man ska framhäva skådespeleriet vet jag inte. Jag vågar inte vara offentlig inför de. Men inför folk så vill jag bara visa. Jag vet inte. Herregud, vad jag slöddrar.

Jag får drömma vidare. I drömmarnas värld är allt tillåtet i alla fall.

Jag skulle kunna dö för då.

Idag var det en "se tillbaka i tiden dag".
Mycket gåshud. Många tårar.
Jag vill bara tillbaka till det tidsperspektivet och utveckla den.
Jag vill lämna idag och morgondagen bakom mig och bara fokusera på då.
Jag vill dit, jag gör allt för att få uppleva den ljuvheten igen.
Men det kommer aldrig att gå. Jag vet det. Jag känner det. Det går inte.

Då när jag var duktig.
Då när jag kallade mig själv för bra.
Då när jag levde som lycklig.
Då när allt gick som en räls.

-Ta mig dit.

slutet blir aldrig gott

Hur ska det nu gå?
Vad ska man göra?
Varför går ingenting bra?
Varför all tortyr?
Varför vill ingen o inget samarbeta?
Varför besöksförbud?
Varför ingen dator?
Varför all ensamhet?
Varför allt mörker?
Varför finns jag ens kvar?
Varför, varför?

Det enda bra var var mitt natts fina dröm. Natten i sig var hemsk, ingen sömn, massa pain. Ont. Ont. Ont. Men drömmen var ljuv o jag vaknade mitt i det alldeles underbara. Jag vill tillbaka in i den drömmen igen!


Sanningens grova klor tog tag i mig igen. Det går inte o ljuga o låtsas. Allt är väl avslöjat o urklämt från mitt inre nu. Men vad o vem? Hur o när? Ska det eller inte?

Jag vet inte. Jag är här men ändå inte. Jag vill inte.

Jaha.

Varför säg mig bara varför? Varför kraschar allting likt en seriekrock? Varför drar han in mig i sina långa klor? Varför får inte min vilja träda fram? Varför är jag styrd av ett monster?

Efter en underbar helg med min Elin. En helg utav röd kärlek. Utav rosa moln. När hon åkte kom Lucifer o tog mig igen. Ensamheten svider. Den tynger ned mitt hjärta. Min andra sänghalva är åter tom. Ingenting fungerar utan dig. Vi är menade för varandra. Du är den som får mig att leva kvar i denna ondskefulla värld.

Jag hatar att dörren är stängd för alltid. Stängd men ändå öppen för han som kan träda fram var som helst, när som helst. Stängd men ändå öppen för tortyr. Stängd men åter öppen för mitt äckliga plåster, svansen som inte låter mig vara. Det finns ingenting att hämta här. Ensam är jag ingen alls, med min andra hälft är jag mäktigast i världen när vi står o kollar ned på mörkret från våra ljuva rosa moln. Stolta står vi hand i hand, lyckans fågel besökte mig, kroppen kändes bara helt magisk. Det är stjärnmagins förtjänst.

Men vad händer nu?

I believe - in everything I see, every
second is a miracle for me
I believe - after sunshine comes the
rain, and when it's pouring down
the only thing I feel is pain
I walk alone through shapeless dreams
my only home is the wasteland that I cross
I close the door and turn the key
those days of joy are barely memories
Now when you're gone, your star will
shine on, wont you shine for me

Vill du komma på kafferep Lucifer?

Jag vill bara spy ut alla orden som nu torterar. Jag har ingen andra släkthalva så är det, kan ni acceptera? Marie o lilla Elin tillhör min sida inte den andra onda som ligger i fas med Lucifer själv. Fy fan för er hemska som tror att ni bara kan rusa in och leka happy family nu 15 år senare när det aldrig ens har varit så innan. Hur kan man tror något sånt egentligen? Så nu passar det att "bry" sig bara för att mitt liv är uttryckt på papper helt plötsligt? En hemsk tanke eftersom på det pappret står mitt hjärtas alla inre hemligheter, som ni nu fått läsa. Saker som jag knappt vågar säga till dem jag litar på och nu ska främlingar ta del av dem också. Vart är världen på väg egentligen? Enligt de lärda så är det deras plikt att hela "familjen" ska ta del av meningarna trots att en "familj" inte existerar. Är det verkligen en plikt att vika ut sitt offer inför främlingar sådär? Är det en plikt att få en person att bli så utelämnad? Är det verkligen en hälsosam plikt? Hur fan kan en plikt vara att skada en person mer än vad som redan skett? De bestämmelser som jag tydligen ska lita på, ska ty mig till, hur ska jag lyckas med det när hela världen nu vet mitt inres låsta punkter? Ni tog nyckeln o slängde iväg den. Sedan bräckte ni upp låset med en kofot. Nu är jag lämnad åt den andra halvan. Kan lika gärna bjuda in Lucifer på kaffe, allt är ändå redan skett så varför inte göra det med stil?

Hej då världen.

Nu vill jag inte mer. Jag vill ta förväl nu, min kropp klarar inte av dess smärta. Konturen har vunnit, kan ingen annat än att erkänna hans övertag. Jag är maktlös. Jag är chanslös. Jag är misslyckad. Jag är inte värd ett liv.

Stig Voldermort Drake

Han är fullständig. Han är färdig.



Jag hatar de momenten som får mitt inre att krascha. Jag hatar att jag ständigt måste uppleva dess hemskheter i vaket tillstånd, vill bara få komma bort till den trygga dimman. Vill få ur mig hemskhetens vidunder, hemskhetens svarta får som en gång var vitt. Jag vill raka av fåret sin svarta ull som bara är ett evigt mörker, vill ta rakapparaten och raka av tills det sista strået är borta. Har jag tur är det en fin vit fluffig ull som återuppstår på fårets kropp, men varför skulle jag får dess lycka? Varför skulle min vardag få vara en glänsande diamant när mina handlingar alltid är så onda? Varför skulle jag förtjäna dess goda kaka som alla i världen utom jag får smaka? Anledningarna är lika med noll precis som mitt inres glädjerop. Monstret existerar, mer levande än någonsin. Mer aggresivt än förr. Men jag förtjänar det.

Sidolöst fnask som borde brännas på bål

Har en väldigt jobbig period just nu. Sömnen som sviker. Minnet som sviker. Orken som dödar mitt inre som i sin tur gör mig så otroligt sårbar. Då är allt som jag äntligen kommit över börjat tränga sig in i mig igen. Men hur mycket jag än försöker att trycka på här på dårhuset att om det går längre så är jag snart tillbaka på ruta noll igen vilket innerbär att jag ständigt bär på en utmattande känsla inom mig. En förtärande känsla som sitter i märgen, den bränner ut min kropp till den sista energidroppen kläms ur mig. För ungefär ett år sedan hände samma sak. Jag gick i skolan. Sämnen terroriserade. Humöret dalade från tå till topp på ett ögonblick. Min hemsituation blev värre än värst, en sfär som jag aldrig trodde kunde gå så långt ned på helvetesskalan. Läxorna lades på hög. Ångesten ökade radikalt. Jag mådde skit rent ut sagt på ful svenska. Läkarna gjorde ingenting. De lyssnade inte. De brydde sig inte. De ringde aldrig tillbaka på mina samtal. De lämnade mig åt konturen alldeles ensam, utan stöd, utan medkänsla att bry sig. När jag sedan ännu lite mer blev sämre, eller lite och lite, jag blev faktiskt väldigt rädd. Jag var rädd för mig själv, jag visste inte vad jag sysslade med. Jag visste knappt vart jag befann mig, inte vad jag hade sagt, inte vad min dag hade innehållit för händelser mer än de som terroriserat mitt inre. En inre misshandel av han. Den äckliga kontur. Mina dagar blev mörkare och mörkare trots att dagen i verkligheten kunde vara solig, men i min bubbla som jag bodde i var allting svart. Natten blev aldrig dag. Jag var inte jag. Jag vet inte vem jag var eller vem jag är, allting var bara ett grumligt helvete. Ett regnmoln som ständigt följde min skugga, som ständigt befann sig ovanför mitt huvud, det öste ned iskalla droppar som landade på min överkropp. Jag var dyngblöt och emellanåt kunde även en blixt avfyras. Jag var borta. Jag var död till det yttre. Jag var onåbar. Jag var ett äckligt fnask som bara skulle brännas på bål. Jag tror nog att jag innerst inne nånstans är en häxa. Jag kan inte utföra magi men jag tror ändå att jag är en häxa. Då borde jag ju brännas på bål. BRÄNN MIG TILL VARBORG. Jag det vandrade måndagsexemplaret som är född en tisdag med det lilla gråa molnet över mig, det är jag det. Ni känner igen mig på min unkna doft. Doften av död. Doften av förräderi. doften av misslyckande.

Perioden som nu träder fram igen återupprepar sig själv. Historien om misslyckande. Hitorien om omåtgående lögner. Historien om smärta. Historíen om mitt inre. Jag vill inte hamna där så utsatt av allt och alla igen men är så rädd för att jag nu är på väg dit igen. Stigen drar tag i mina ben som inte kan motstå dens spår att följa. Fötterna dras med likt magneter. Jag hatar att vara den lilla sårbara i det stora valet. Valet som egentligen ska vara upp till en själv som individ, men min kropp är alldeles för svag för att få välja. Konturen tar över mig. Jag är som sagt endast ett skal som ser ut som ett jag. Men i själva verket är jag en piratkopia där Lucifers soldater sitter inuti mitt skal och styr "mig" likt en leksak. En radiostyrd bil. Jag är alltså en radiostyrd bil i detta nu, men det är ju inte jag. Men var är jag då? Jo jag finns bland Lucifers portföljer, nere längst ned i hans arkiv. Nedkrymt till ett bärbart litet dockformat inte större än en nagel. Nedkrymt bland en massa mappar är man instängd under en gigantisk hög med andra liv som han och hans soldater har tagit över. Liv som de leker mamma, pappa, barn med. Liv som de kallar sina egna. Liven som de endast vill ha för att ge dem själva högre status. Så funkar det och jag är ett av deras offer. Jag hatar historiens upprepande, men kan inte göra någonting åt dens nya överraskningar när ingen vill stå vid min sida.

Risgt rosig

Nu har de två långa månaderna av väntan äntligen passerat :) Idag så har jag bytt min piercing, från en gråsilvrig stav till en svart ring. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Nu är det bara mina dreads som fattas sen är jag fullt förnyad, aller ja nått i den stilen i alla fall. Är så satans trött på allting nu. Mitt hår som är en mardröm o mitt ansikte som liknar lord voldemorts. Jag gillar inte att vara jag. Dagen idag har varit skaplig, rolig dag trots tråkig religion som idag fick besök av en präst. Det låter inte så uppmuntrande men han var verkligen häftig, han var en rebell inom prästernas värld! Jag gillade honom, hans tänk var väldigt likt mitt egna vilket var lite skrämmande. Men hans inre berättelse som han förde fram på fina ord var väldigt poetsik i sitt djup. Jag blev imponerad. LIX JAG IMPONERAD AV EN PRÄST, va fan? HA inte likt mig. Sen var det svenskan som var rolig som vanligt. Jag bara älskar min svensklärare Jonas, han är så underbart flummig som gör att allt vi gör blir roligt! Dagens ämne var retorik. Ett litet improvisitationstal per person som skulle ske helt utan förberedelse. Man fick en lapp och man skulle helt spontant bara ställa sig upp och börja framföra sin åsikt kring lappens ämne. På min lapp stod det TID, läskigt eftersom jag jämt och ständigt funderar kring tiden och dess innebörd. Samtidigt som tiden kan vara bra så är den även min värsta fiende, så tillfälligheten idag kändes inte direkt tillfällig utan mer som ödet igen. Okej inget direkt viktigt men kände ändå att det var meningen att det var jag som skulle få den lappen. Så jag ställde mig snällt upp från stolen och började att prata om min uppfattning och tycke till TID. Det gick faktiskt bra. Enda sedan jag var 7 år så har jag haft enorm skräck för att prata inför publik, men idag och sen jag började här på einar så känns det precis som om jag aldrig hade gjort något annat. Så efter 8 års scenskräck så gillar jag helt plötsligt att prata inför publik. Utan övning eller någonting, allting kom bara som en överraskning. Känns helt naturligt nu liksom. Nu vill jag bara göra min röst ännu mer hörd!...Men jag är för rädd för det.

Dagens eftermiddag var dryg och min lucifer var stygg mot mig. Efter att återigen försökt döda mina tarmar så lyder herren ändå inte mina ord. Han gör allt bara för att jävlas säkert. Är 100 på det. Varför skulle han låta mig få vara glad? Varför skulle han någonsin låta mig vara smärtfri? Varför skulle han ge mig chansen att finna livets lycka? Nä, varför skulle han riskera någonting sådant när han alltid kan trycka ned mig och bara tränga sig in inom mig och förtära. Det skulle han aldrig våga. Han håller mig i ett järngrepp som jag är för svag för att släppa taget om ensam. Jag behöver någon som kan krama mig så att han kvävs. Jag behöver närheten så att hans spökspanare kan blåsas bort av kärlekens vindar som vackert viner inom en. Det är vad jag behöver.

Trådig blodsmak

Helgen blev inte som jag hade tänkt mig. Besviken o halv så det förslår. Inte glad o kreativ som jag så vackert hade planerat. ordet besviken smakar verkligen hemskt, en trådig blodsmak i munnen min. Blev åter en dag som blev upponedvänd. Jag hatar verkligen att aldrig få känna känslan av nöjdhet. Det är nog något fel på mig.

experiment 626

Nu är det senaste projektet i full utsmyckning. Skåpet är på plats nu ska bara energin vara på min sida så att jag kan få orka tapetsera. Ord som bildar ett hav, som bildar en tapet, som bildar oändlighetens skåp. Ja ska bli intressant att få se dess resultat. Hmm.

En lyckolott?

Min far som jag inte har letade upp mig på facebook där jag ignorerade honom som vän, jag vill inte ha något med en mytoman att göra. Och han är tydligen min far på papper men i verkligeheten där man lever, där man är en individ, så har jag ingen far. Han skrev sedan ett mail till mig som lyder:

- hej emelie hur är det med dej..vore roligt om du kunde höra av dej..vill gärna prata o träffa dej...kram pappa

Mitt svar var bara så som jag vill ha det. O jag har ingen far. Så är det.

-Jag vill inte ha någon kontakt med dig. Jag lever mitt liv som jag alltid gjort och du lever ditt vilket det ska förbli. Du är ingen del av mitt liv .

Han svarade med sina förträffligt fina ord:

- ja o vilket liv sen du har,,för helvete sjukligt,,men ha det jävligt med dej din dumme fan......

Jag kunde inget annat än att skratta åt hans tomma ord. Men tycker ni inte att man har en väldans tur att ha en sådan intelligent far? Visst är jag lyckligt lottad.

En helg laddat med känslor

23 januari befann man sig i en trans som var blandad av längtan och förväntan. När man väl tog till sig händelsen, att jag verkligen denna dag skulle få åka tåg till min trygghet. Att jag alldeles själv skulle få åka i tre timmar innan tåget anländer på Karlskrona C. Packningen var klar. Biljetterna var i min ficka. Musiken i öronen. Kudden i famnen. Nu var jag redo för att börja resan. Resans gång gick bra, allt gick över förväntan. Från att inte alls gilla tåg till att gilla tåg ganska starkt. Kändes bra eftersom detta bara var en början på alla resor vi ska gör framöver. När tiden var inne, när klockan visade tjugo minuter över tre så hoppade jag och min packning av det gråa öresundståget. Min kropp mådde jättebra. Ingenting svek. Allt var nu en lycklig lek. När jag klumpigt studsade ut från tåget med min väska så sprang du fina människa mot mig och bara gav mig en stor, riktigt megastor kram. En kram av rödaste kärlek. En kram av finaste närhet. Jag trivdes redan. Mamma och pappa tog oss till dina fina våning där vi skulle spendera vår dyrbara tid tillsammans. Endast du och jag och dina fina katter. Fina flickorna. Fina Lova och Ängla. Med det mest välkomna bemötande som jag någonsin har fått så uppkom genast den fina pricken över i:et. I:et som i detta fall inte smyckas av en prick utan av en stjärna. När tillfället var inne så gav jag dig mitt stora paket. I överlämnandet så fick även jag en present. En kvadratiskt inslagen fin present. Fint papper med svartvita mönster och ett fint lila snöre kring det. När jag sakta öppnade det och fick se innehållet, då kunde inte mina tårar hålla sig borta längre. Jag var mållös. Med en gapande mun stirrade jag in i den fina tittskåptavlan som du gjort till mig. En unik gåva som ska få sitta på mitt rums finaste plats. En plats där jag alltid kan se dig. När kvällen besökte oss så smått så mös vi till filmen "Nightmare before christmas" med pepparkakor och lakrits. Där pepparkakorna senare var dumma mot min älskade. Pepparkakorna gjorde hennes Eliott arg vilket i sin tur sedan förvandlades till en smärta som for ut i din kropp. Stackars liten. När det var medicindags för min del så mös vi sida vid sida. Lova ville också vara med och till sist somnade hon under mitt ben. Jag kände mig verkligen omtyckt. En underbar känsla. Verkligen. Men sedan när natten anlände så började Lucifer göra mig illa. Det blev en lång natt av mycket smärta med alldeles för mycket medicin.

Den 24 januari, en söndag hela dagen, då var min kropp ganska sönderpumpad. Mör. Matt. Maktlös. Tur att min kropp vaknade upp bland ett hav av rosor. Ett ställe där jag fick närhet en sådan jobbig dag med en brutal Lucifer. Med sönderslagna ögon, inte fysiska slag men inre slag som hade grävt in mina ögon i dess hålor så att endast en del av ögonen sågs. Hålan var djup och konturen kring den var ifylld av en sotig gråsvart linje. Såg ut som om jag hade varit och boxats. Eller blivit nedslagen. Förmiddagen bestod av en fotorunda i Karlskrona. Snön låg fint på marken men ack vad kallt det var. Det blev bilder i alla fall. Fler bilder som bara ska bli fler och fler för varje gång vi står sida vid sida i denna verklighet. Allt är arkiverat i hjärtat. Allt fint. Alla oförglömliga ord. Alla fina konversationer i din famn när vi delade din säng. Kärlek på hög nivå i mitt bröst. Jag blev varm. Efter den kyliga men fina rund och fotovandringen så mumsade vi i oss kanelgifflar och hemmagjord varm choklad med vispgrädde. Vi mumsade o mös till filmen "Bernad och Bianca i Australien", sen somnade vi båda gott. När våra ögon öppnades igen så hade klockan gått fort framåt. Inte långt kvar tills jag skulle åka till Malmö igen. Hjärtat började att slå fortare och fortare, ville inte lämna mitt paradis. Mamma och pappa hämtade åter upp oss igen. Dig, mig och min stora resväska. Nu stod man där man klev av på Karlskronas station. Mitt hjärta började smått att gråta för att det visste att ensamheten snart skulle besöka det igen. Du följde mig upp på tåget till min plats. Vi vinkade av varandra. Kramades en lång kram som jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Jag ville inte att du skulle lämna tåget. Fingerhjärtan gjorde vi åt varandra sen försvann vi långsamt och så smärtsamt ifrån varandra när tåget började tuffa iväg. Sen satt jag där med min Hello Kitty kudde i famnen och musiken i handen hela resan tillbaka till Malmö.

Biljettflicka

Skolan gick bra, min drake blir nog fin till sist. Har bestämt att den får heta hmmm..Stig. Ja Stig Drake. "Fint". Efter Mazetti var det fikadax med sigge. Gott o ja. Efter begavs det tillbaks till dårhuset, till trean på tian. FAAAAN. De enda orden som kom upp i huvudet samtidigt som mitt hjärta slog allt fortare o fortare. FAN återigen FAN. Det var allra sista gången. Allra sista någonsin! Ibland när man gör feta stora enorma problem som jag alltid gör så kanske man nån gång ibland kan lära sig utav dem. Det gjorde jag idag. Schysst att orden stannade mellan våra ögon i allafall. Schysst var ordet men obehagligt var känslan. En oförberedd eftermiddag som slog mig i magen och tog ifrån mig mina planer. Usch. Blä. Var ju inställd på något annat, besvikelsen for tungt genom kroppen och den sitter kvar ännu. En osynlig hjärtinfarkt besökte mig och det kändes som om jag skulle springa genom väggen av ilska och tillbakablickar som kunde utförts annorlunda. Vill bara spola tillbaka tiden till 5 i 8 i morse o sen snabbt spola fram den igen. Men tyvärr kan man inte i denna verklighet göra problem ogjorda. Tyvärr. Jag tror att något lurt hade förberätts bakom min rygg som enligt de är helt okej att ljuga om men när nån annan säger något litet fel så får man straffas med avrättning varje gång. Avrättningar där man varje gång överlever fast för var gång tär det alltmer på kroppen. Det här var helt enkelt långt ifrån en "tillfällighet". HOST. Säg vad ni vill men ni går bara djupare och djupare ned i kvicksanden för var ord som löper från din mun. Jag tror ej på det så är det! Orkar inte gå in i mig själv mer i det men kan inte helt släppa det. Orden kommer sitta i märgen nu ett tag. FAN. Tur att man ska få åka iväg från dårhuset. Ja ifrån Malmö i morrn. Äntligen får jag åka någonstans utan mor min hack i häl som en svans. SÅ SKÖNT! När jag kommer fram får jag uppleva stjärnmagins styrka, dess kärlek och dess närhet. Blir då åter hel och mitt rosa moln kan åter skymtas. Jag älskar kärlek. <3

TUFF TufF tUfF

Nu är inte tågets tuffande långt borta. Inte alls. En dag kvar tills jag når paradiset. En dag kvar tills jag får uppleva det rosa molnets fantastiska plats. En dag kvar till stjärnmagin är återförenad. En dag kvar tills jag får uppleva vacker kärlek. Vacker oförstörbar kärlek.

En dag som skurit sig själv

Idag var en dag då allt jag gjorde blev fel. Jag var sur. Jag var irriterad. Min mage var dum. Jag var dum. Innehållet flög upp istället för ner. Ovanpå allt annat som gör en vardag till en hemsk sådan så var det dags för flytt...IGEN..Nu bor jag på 10:an. De flyttar folk som ett jävla paket. Trots skitdagen, trots omständigheterna, trots min vassa skärrade yta så fick jag ändå det mysigt här i mitt lilla kyffe. Gillar faktiskt små rum bättre än stora. Denna dag skulle jag gärna klarat mig utan. Dagen var hemsk från då jag öppnade mina ögon i morse och nu är kl 19.25 och dagen har inte blivit till något bättre. Jag vill bara bort. Ta en massa piller och bara åka snålskjuts på ruset till en annan plats. Jag vill vara var som helst men inte här där jag är nu. SNÄLLA låt mig få flyga bort.

The paradise?

Vill bara förvandla mig till flytande föremål så att jag kan gömma mig vid havets kanter och åka med bland vågornas upp och nedgång. Upp i det blå, ner under ytan. Långt långt ned på havsbottnen. Mörkret förförljer även där men klarnar upp när lysfiskarna kommer. Jag forslas med hjälp av det stora blåa, när jag sedan nått land så ska jag då ha kommit till det stället som alla kallar paradiset. Där ska min Vivvi och jag gå hand i hand och ingen ska klandra våra personligheter. Ingen olycka existerar där. Inga gråt, bara glädjetårar. All hemsk dåtid och problem ska ha raderats ur minnet så att man inte vet vad för hemskheter folk kan utsättas för. I paradiset förekommer ändå inga sådana brutala obehag som förtär. Nä, absolut inte. Vivvi och jag går längst stranden, alla svarta katter bildar en stor fin ring runt om oss. En skyddscirkel. De skyddar oss och vi behöver aldrig mer vara rädda. Aldrig.

Jag kan inte

Miljontals ord som mina läppar vill framföra men vågar

inte

Rösten min som vill försöka uttala sig men kan

inte

Ögonen mina som vill blicka in i något positivt men orkar

inte

Öronen som vill lyssna till orden som kanske bara menar väl men lyssnar

inte

Vägen som mina ben egentligen vill gå åt, till ljusets stig men de lyder

inte

Kroppen min vill vara sig själv, sitt äkta jag men det går

inte.

Jag är ingen alls

Ett liv av beroende


Ett liv av övergivenhet


Ett liv utan självförtroende


Ett liv inburad i en annan identitet

I still miss, every, every fucking Day

Hade telefonkontakt med min andra hälft idag, skönt att få prata med henne samtidigt som det var hemskt jobbigt att höra hennes röst. Att höra hennes röst gjorde mina känslor ännu mer påminda om hur mycket Elin betyder för mig. Hon äger mitt hjärta. Min själ. Hon betyder mer för mig än mitt liv. Jag vill ha henne vid min sida, andra sidan av min säng är så ekande tom utan din närhet. Din hand. Dina fina ögon. Din kärlek. Att veta att jag just nu inte på något sätt kan få träffa dig gör så jävla ont inom mig. Vill inget annat än att få ha dig hos mig nu.

Varje dag är den andra lik, liggandes i sängen o skrika av smärta. Ligga nedbäddad under täcket och gråta. Gå ute bland folk och ignorera. Ignorera världens onda krafter. Gråta ännu mer, bara gå och gå. Gå och gå tills vägen tar slut. Har vägarna nått slut egentligen? vet inte. Musiken som spränger mina öron gör mig ännu mer påmind om dig. Alla låtar, alla texter, all musik står det någonstans ingjutet med fina skrivstils bokstäver E-L-I-N. Jag antar att det är så det känns när man känner äkta kärlek.

"Vet inte vad jag ska säga eller göra

Alla hemska ord som mitt öra inte vill höra,

är nu framkomna till ytan så skör

Jag vill inte förlora lyckan som du gav mig

men det känns som om den nu bara bort ifrån mig dör

De tomma ropen som gav mig svindel

tog du med din närhet bort från mitt sårbara inre

Din närhet kändes bara rätt, aldrig fel,

det är du som gör min kropp fullständig och hel

Du fick kärleken att träda fram och allt hemskt att ge sig av

- Min kropp var nu inte längre konturens slav."

Mellanddagstrams o tomhetsdans

Mellandagarna fram till nyår var fyllda av längtan. Längtan, längtan, längtan. Mitt hjärta så halvt och kluvet visste inte vad det skulle ta sig till, jag behövde/behöver verkligen min andra hälft. Vad mina tankar än går åt, vilken bana vägen en tar, så slutar det alltid oavsett vilket med att Du hela tiden dyker upp i mitt huvud. I mitt hjärta. I min själ. När dagen med stort D närmade sig så fick jag en smärre chock. Den 29 december kom knytnäven och slog mig hårt som fan i magen. Jag tappade andan, mina tårar bara föll, mitt hjärta blödde och gjorde så fruktansvärt ont. HELVETE. Hur kan en person få bestämma över en individs känslor och välmående sådär? Hur kan personen få bestämma vad som är bäst för Dig när hon inte upplevt det? Och hur kan personen låsa in Dig på självaste nyårsafton när det skulle vara vårt nyår? En jävla ond värld där vi inte kan få vara lyckliga, allt jävla kol står i vägen för vår närhet och kärlek. FAAAAN. Det skulle ju vara Du och jag på årets värsta dag. Det skulle vara vi som skulle ha mys, vi som skulle få slippa undan rädslan för en liten stund när vi äntligen igen skulle få vara tillsammans. Det skulle ju vara en nyårsafton att glädjas åt. Besvikelsen och ledsamheten grävde sig längre och längre in innanför mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till...

Nyårsaftonen blev inte världens sämsta som jag var inställd på för istället för att sitta med sig själv i sin ensamhet så fick jag sova hos Maja. Vi hade också otroligt mys och mycket trevligt, trots att jag var ofullständig så fick jag mig några härliga skratt. Men vid varenda kram eller puss som utfördes så kändes det fel och väldigt tomt. Trots att jag tycker om Maja massor och kramar o pussar henne gärna så kändes det ändå som att det var fel. Det skulle ju som sagt vara jag o Elins nyår. Men jag tackar Maja för en trevlig afton med mysigt sällskap o händelser. TACK.